Om Arborelius får välja...
Jag ser att den katolske biskopen för Sverige, Anders Arborelius, lyckats med konststycket att på en och samma gång:
- 1. beklaga att det snart inte finns några kristna kvar i Mellanöstern (en del av världen som fram till islams utbredning under svärdet var övervägande kristen), och
- 2. ondgöra sig över att EU inte tar in tillräckligt många muslimer (vilket mot bakgrund av att Sverige ensamt och på kort tid tagit in över 1,5 miljoner "flyktingar" får en att undra på vilken planet han bor).
Detta föranleder en lång rad iakttagelser och frågor. Jag hinner i skrivande stund bara skumma på ytan och tar därför de viktigaste.
Är biskop Arborelius inte bunden av logikens lagar? Vet han inte varför det snart inte finns några kristna kvar i Mellanöstern? Har han inte läst koranen och hadditerna? Kan han inte sin historia? Konstantinopel (717)? Toulouse (721)? Poitiers/Tours (732)? Mandzikert (1071)? Kosovo (1389)? Konstantinopel (1453)? Lepanto (1571)? Wien (1683)? Och känner han verkligen inte till muslimers uttalade vilja att islamisera Europa genom massinvandring och galoperande natalitet (för de europeiska folkens pengar)? Vill då biskop Arborelius att de östkristnas öde också blir vårt? Och i förlängningen åter drabbar de östkristna som bosatt sig här? Och varför klagar han isåfall över att Mellanöstern töms på kristna? Om nu också Väst måste gå samma slut till mötes? Vilket följer av biskopens krav på fortsatt - ja, utökad - massinvandring. Man kan även fråga sig varför inga kristna vågar säga emot honom, men det skulle föra oss alltför långt bort från huvudämnet.
Arborelius självmotsägelser påminner oss tyvärr om Vatikanens sedan 1970-talet förvirrade budskap i dessa frågor (det har blivit bättre under Benedictus XVI, men bra är det fortfarande inte): å ena sidan skall de kristna förbli kristna, behålla och t o m stärka sin kristna tro och identitet. Inte minst skall Europa förbli kristet. Å andra sidan ställer man upp såväl på storföretagens och pk-eliternas krav på fortsatt massinvandring som på pk-mediernas och pk-akademikernas helt irrationella skönmålning av islam. Man anammar den fördummande, kastrerande snällismen och låter massinvandringens kritiker brännmärkas som extremister och fascister. D v s man gör gemensam sak med västerländskt självhat. Och puffar för massinvandring till Väst/den vita världen. Massinvandring av fr a muslimer.
Politik korrekthet, självutplåning och utopisk snällism hör emellertid inte till den katolska läran. Tvärtom åläggs vi av Gud själv att fasthålla vid den katolska religionen (1:a budet) och att vörda och försvara vår särart, vårt folk och vårt land (4:e budet). Fram till helt nyligen tolkades kärleken till nästan heller inte i oansvarets, irrealismens och utopins riktning. Det kan aldrig sägas ofta nog att rätten att leva vidare, att värna sin identitet och rätten att skydda sina gränser fram till åtminstone 1960-talet var en självklarhet för katoliker. Ända från den kristna kyrkans begynnelse. En självklarhet som Rom lärde ut utan omsvep. En självklarhet som predikades i kyrkorna. Också här i Väst. Och att det förblir än i dag en självklarhet för katoliker utanför Väst. Självutplåning är nämligen en uteslutande västerländsk ideologi. En dödens ideologi. En dödens ideologi som många kyrkomän anammat. (Orsakerna härtill utgör ett intressant ämne, som jag tyvärr inte hinner skriva om nu.) En dödens kultur likväl.
Det förefaller m a o som om biskop Anders Arborelius inte bara övergett logikens lagar. Eller för den delen övergett livets lagar. För att inget säga om hans plikt att värna om svenska katoliker. Utan som om han även övergett viktiga delar av den katolska läran. Den katolske biskopen syns de facto tillhöra dem som verkar för kristendomens och Västerlandets förintelse. Det är djupt tragiskt. Och kan knappast locka särdeles många svenskar till katolska kyrkan. Utom masochister.
0 kommentarer:
Skicka en kommentar